Är dagligvarubutiken lätt tillgänglig?

– Tillgänglighet till dagligvarubutiker i tätortsregionerna Åbo, Lahtis och S:t Michel åren 1995–2003.

Sammandrag

Undersökningen behandlar dagligvaruhandelns geografiska tillgänglighet och dess förändringar i tätortsregionerna i städerna Åbo, Lahtis och S:t Michel åren 1995–2003. I undersökningen utreds hur dagligvaruhandelns tjänster är tillgängliga till fots i tätortsregionerna. Dessutom granskas utbudet av dagligvaruhandels tjänster och förändringar i dessa i områden där det bor mycket pensionärshushåll, hushåll med vuxna eller hushåll med barn. I Finland har man inte tidigare undersökt tillgängligheten av butiker i tätorter ur de olika hushållens synvinkel. Undersökningen grundar sig på A.C. Nielsen Finland Oy:s uppgifter över försäljningsställena i deras butiksregister som finns att få i Konsumentforskningscentralens geografiska informationssystem, och på Statistikcentralens rutdatabaser innehållande sociodemografisk information över de undersökta områdena.

I alla de undersökta regionerna har servicenätet för dagligvaruhandeln glesnat i tätorter och servicen för dagligvaruhandeln koncentrerats till stadskärnorna samt andra stora tätorter såsom kommuncentrum. Allt färre invånare har en dagligvarubutik inom gångavstånd från sitt hem. År 1995 bodde 39–44 procent av befolkningen i de undersökta tätortsområdena inom 500 meters avstånd från en butik. År 2003 bodde endast 31–39 procent av tätortsbefolkningen på max 500 meters avstånd från butiken. Då undersökningen vidgas till hushåll med max en kilometer till butiken är utvecklingen likartad. Tätortens storlek fungerar som ett slags ”buffert” för tillgängligheten av dagligvaruhandelns tjänster, desto mindre tätort desto större sannolikhet att dagligvaruhandelns tjänster saknas.

Pensionärshushåll och hushåll med vuxna söker sig till bostadsområden, där dagligvarutjänsterna finns på gångavstånd. Av pensionärshushållen i tätorterna bodde 48–59 procent på max 500 meters avstånd från en dagligvarubutik år 1995. År 2003 minskade andelen med nästan tio procentenheter, men fortfarande var enligt undersökningen hushåll med pensionärer den största gruppen av hushåll med gångavstånd till en butik. År 2003 bodde ungefär hälften av pensionärshushållen i Åbo- och S:t Michelregionerna på max 500 meters avstånd från en dagligvarubutik och i Lahtisregionen var andelen 41,6 procent. Andelen hushåll med vuxna som hade gångavstånd till en dagligvarubutik minskade i tätorterna under slutet av 1990-talet, men ökade igen under 1999–2003 i alla de undersökta regionerna. Hälften av hushållen med vuxna i Åboregionen, 41,4 procent i S:t Michelregionen och 38,2 procent i Lahtisregionen bodde på max 500 meters avstånd från en dagligvarubutik år 2003. Hushåll med barn väljer hellre småhusområden i utkanten av tätorterna, där det vanligen inte finns service i form av butiker. Då ungefär en tredjedel av barnfamiljerna i regionerna för undersökningen bodde inom 500 meters avstånd från en dagligvarubutik år 1995, så hade andelen hushåll år 2003 minskat till 29,1 procent i Åboregionen, i S:t Michelregionen till 28,2 och i Lahtisregionen till endast 24, 8 procent.

I takt med att Finlands befolkning åldras och andelen av små hushåll ökar borde man fästa uppmärksamhet vid tillgängligheten av dagligvarutjänster inom gångavstånd. En god samhällsstruktur ger konsumenten frihet att välja för denne bästa sätt att uträtta sina dagliga ärenden på.

Katri Koistinen, Jenni Väliniemi. Är dagligvarubutiken lätt tillgänglig? – Tillgänglighet till dagligvarubutiker i tätortsregionerna Åbo, Lahtis och S:t Michel åren 1995–2003. Publikationer 4/2007.

Tillbaka till rubrikerna